29 februari 2012






Oavsett vilket jobb man har så blir man hemmablind. Tror jag. Jag också. Verkligen jag också. Trots att jag vet att det finns hur många som helst vars största önskan är att få göra (och dessutom få betalt för) precis det jag gör. Men det spelar ju ingen roll för mej. För min verklighet. Man ska hitta sin grej. Då och då fastnar jag på sånt som är mindre roligt i mitt jobb. För sånt finns. Funderar på vad jag ska göra efter dethär. Och vad jag ska bli när jag blir stor. Men så kommer det massvis med tillfällen då jag glömmer alla tankar om sennet och morgondan. Som just nu. När jag är på ett jobb där varenda människa jag möter i min väg blir en cool kamrat. När jag är på rätt plats vid rätt tillfälle, gör schyssta saker och garvar på kuppen. Till en stämning som är vass men hjärtlig. Det är eufori och den här tiden, dom sista två åren, innehåller så många upplevelser, skojigheter och överklättrade hinder som jag kommer förvara i sinnet för evigt att jag får gåshud vid blotta tanken.

28 februari 2012


Jag och E framför datorerna i väntan på att potatisen kokat klart. Försöker trots sega celler catcha up allt annat som slinker mellan stolarna under en lång fotodag. Diskussionsämnet är kroppsstrumpor. Om den gemensamma rädslan vi har för att åla oss in i en och sedan bli fast där. För livet. I nåt som stramar så runt kroppen att man tappar andan. Krymper hjärtat. I ett skinn som inte är ens egna. Bakom en yta som är för svår att leva upp till. Jag trär i foten ibland, det gör jag. Men tråcklar mej tackålov snabbt ur. Har den pressats över knäna är det kört. Imorgon är en ny dag. Då är vi halvvägs. Och så ser jag fram emot kvällsmöte med ny kund och Ulricehamnshäng. Raggardusch, oja.

27 februari 2012


Tvära kast. Eller hårda bud i Mellerud. Jag vet inte vart i landet det ligger. Om det är i närheten av Borås är talesättet en riktig fullträff. För det är där jag kommer att spendera huvudsaken av min tid i några veckor framöver. Med start idag. Först ut är annons- och katalogproduktion för Jensen vars 21 sängar vi så sakteliga börjat ta oss igenom. Och teambulding. Jag och E tar in på vandrarhem för att äta medhavd frukost, sova i våning och slåss med främlingar om fjärrkontrollen. Om jag slumrar bättre där än i min egen säng återstår att se. Förbannat kul har vi. Och trött blir man. Så ja, jag tror.

Jag läste om tvångstankar och lite annat snask under min rekreation häromdagen. Så nu dras jag plötsligt med två egna. Att kasta pottkisset på sovrumsväggen och bryta armen på mej själv. Med manskraft. Båda känns högst onödiga. Och som tur är än mer osannolika. Det verkar vara det som är knaset med tvångstankar. Att dom faktiskt sällan inträffar. Och för väl är väl det. För pink och svårläkta benbrott ska hålla sej borta. Jag har så det räcker och blir över.

26 februari 2012

Jag pausar.

Gör upp med tillvaron. Battlar med kropp och själ som insats. Försöker sova om natten. Avsluta mina meningar. Hinna med. Förstå mina egna tankar. Få ihop vardagen. Få på mej trång sko. Ta tillbaka kontrollen. Det är mycket i rörelse. Lite väl, faktiskt. Kan inte annat än att tacka min lyckliga stjärna. Och ta mej samman. För jag är inte bara verkställande direktör och kåt på jobb. Eller snarare på äventyr, upplevelser och minnen. Jag är ju också någons mor, syster, vän, kollega, kvinna, dotter och lite till. Det finns just nu flera som förtjänar mer.

23 februari 2012

Vad 17 hände?

Tre töser djupt försjunkna i vrålmjuk soffa. Nånstans mellan trettio och fyrtio. Intar smalfika och upp-daterar varandra om läget. Om livet. Uppgång och nedgång. Avhandlar jobbtristess och ickesjälv-förverkligande. Rynkor, celluliter och gråa hår. Delar med sej av besvikelser och magplask. Stora beslut. Häver ur sej om plastmammor och självständig-hetsringar, bokstavkombinationer och rädslor. Väger ja:n mot nej:n och lägger varannanveckapussel. Undrar i samklang om icketron på livslång kärlek är den nya folksjukdomen. Och ifall det finns hopp kvar hos barna. Om väninnornas sätt att rycka på axlarna åt separationer, vänsterprassel och svalnande känslor är ett av symptomen. Att dom är luttrade. Eller snuvade. Dom kom inte på nåt bra svar. Bara att dom borde dricka väldigt mycket vrålapa nästa gång dom ses. Sen rusade dom hem till barnvecka, nedsläckt hus och tom säng.

Måhända ett jäkla tjat om det här ljuset. Men jag är svårt beroende av solsken. Att vakna självmant av strålarna som sipprar in mellan dammig gardin. Jag går ju så innerligt och väntar på våren. Solen. Värmen. Lever ickenu:it. För vips så har sommaren sprungit om mej. Och så måste jag längta enträget igen. Efter det som aldrig tycks komma.

Nästa vecka plåtas det sängar i dagarna sex. Det är prep för fulla muggar på agendan resten av denna och så många saker att hålla i huvudet att jag inte har nån plats över till särkilt mycket annat. Men so far so good.

22 februari 2012

- Åh! Måste du ha så stora ögon!? Jag kan inte stå emot.

Brölade A till mej idag när jag tittade bedjande på honom med mina aningen överdimensionerade ögon. Jag tyckte det var bättre att hinna i tid till kompis J än att köpa en innehållslös korv på Ikea. Det tyckte han också förvånansvärt snart. 1-966. Den där åttan börjar bli en riktigt skön ålder. Finaste fina.

Spread the love, folks.

Igår fick jag två av varandra oberoende mejl som gjorde mej varm. Av personer som antagligen inte själva förstår hur mycket deras små ord betydde. Dom träffade väldigt rätt helt enkelt. Just då. Jag förvånas ofta över hur otroligt lätt det är att göra någon glad. Få någon att känna sej speciell. Det är oftast inte svårare än att svälja stoltheten, ta ett djupt andetag och pressa ut luften i olika stavelser. Eller så kan man sätta tankarna på pränt och hoppas att mottagaren är öppen nog att ta in. För exakt hur saker landar kan vi aldrig räkna ut i förväg. Ändå gör vi det för sällan. Säjer. Är varandras medicin. Matar varandras svalor. Eller också känner vi oss som freaks när vi väl gör så. Fast det där sista försöker jag skita i. För en vacker dag är det för sent. Stendött och en gång för alla begravet.

Idag sprider jag bara kärlek till mej själv. Überosocial och i total avsaknad av lust till samkväm. Skönt som katten med självhäng.

21 februari 2012


En skymt av finaste rekvisitan från idag. Jag letar efter nåt liknande att bränna runt på när snön har smält. Om sisådär en månad eller så. Vid ungefär samma tidpunkt som vår andra annons för Blomsterlandet kavlas ut. Gammal måste den vara. För jag gillar skavanker. Små så kallade brister. En sned tand, krackelerat porslin och skrotade ting. Flagnad färg. Jag gillar tanken på det som finns under ytan. Charmen. Kontrasten mellan nyare och det gamla. Krocken. Laddningen. Slitaget. Erfarenheten. Historien bakom. Det dolda. Det är nånting med att rädda, tror jag. Saker och människor. Samvetet. Att göra skillnad. Finnas till och ställa upp. Förstå. Nåt med lojalitet och envishet. Till prylar och personer. Att inte svika. Det ska vara värt ska det. Att ge. Och därmed själv få. Aa, jag gillar det. Jag gillar dej. Jag vill ha en min egen moppe igen. Av äldre modell.

20 februari 2012

In för Operation.

Så äntligen tog jag mej över hårdträningströskeln. Med god hjälp från livrem, skygglapp och hake. Jag tränar igen. Svettas ut stress och oro och frustration. Håller överskottsenergin i schack, boostar underskottet. Häller i mej mer av allt det braiga genom hålet i vattenflaskan. Min Operation Kjol 2012 har på kort tid blivit en superviktigt rutin. Och med den kommer mat och sömn och allt annat som fått ge vika på tok för länge.

Med några veckors konstant och självmant framkallad skönond värk i kroppen tycker jag mej plötsligt vara i begynnande storform. Musklerna liksom bara sväller till under tajtsen på mej. Stark är jag också. Som Hulken själv. Herregud, ett par matkassar i varje hand, en unge i famnen, två ryggsäckar över axeln, lite props i armhålan, ett djupt böj för tappad napp på marken och en laptop balanserad på pekfingret är väl ingen match. Pffsst, knappast. Och så lättlurad hjärnan är.

Så. Det var inget värre än det. Än Operation Kjol. Tack och lov inget farligt alls. Inget sängliggande, inte ens några polyper eller ett endaste gram silikon. Fast ibland tänker jag att det vore fint att ge dom en liten puff uppåt, bröna. Så att inte vinden tar tag i dom i sommarbrisen. Men nu är det ben och bakdel. Som bannemej ska få.





Befinner mej en bra bit ut på landsbygden för att förbereda inför morgondagens plåtning med Blomsterlandet. Vi saknar värme, ytterdörr, isolering, toalett, vatten och all annan lyx man tar för givet såhär på 2000-talet. Det är kallare inne än ute och på mej veteligen närmaste restaurang serveras mat så salt att det skulle kunna rinna tequila ur kranen. Om det hade funnits nån, vill säja. Här spenderar vi tisdagen, från tidigt till sent, framför värmefläkt och bland sommarblomster. Och otroliga mänger fascinerande historia. Jag blir tårögd. Det är så värt. Men den stekheta duschen väl hemma är bättre än allt som brukar vara bäst. Typ så.

19 februari 2012

Stånd+pung-t.

Lågkonjunkturen är på ingång. Så det gäller att smida när järnet är varmt. Bunkra upp medan du kan. För snart Louise. Snart. Snart sköljer den över oss och knäcker dej vid skenbenen. Så säjer män. Omoderna män. Trångsynta och livrädda. Glad är jag att de flesta karlar i min närhet är moderna. Moderna på så vis att dom förstår att det gynnar precis alla att också kvinnor vågar. Tror. Och gör. Riktiga män som finns bakom, framför och runtom. Som hejar på och som törs hantera sin egen osäkerhet istället för att låta den kväva andra med sin tyngd. Heja dom männen. Och heja heja oss kvinnor. Det är väl fan att det fortfarande ska vara tufft att ta plats. För jag älskar att vara brud.

18 februari 2012

Mjaaau.

Sen en tid tillbaka är jag på ett strålande humör. Långt inifrån. Tillfreds. Len i själen. Nästan löjligt glad, emellanåt. Så att en och annan säkert velat ge mej en örfil. För att det är provocerande med lycka. Det tycker jag också. Nästan lika äckligt som offentligt hångel. För att det inte är ens egen glädje som sprudlar. Eller ens egen tunga som virvlar fritt. Men jag är värd varenda endorfin. Varje millimeter av mitt eget opiat. För jag har bannemej fajtats. För att ta mej ur. Sätta mej in. Lyfta mej upp. Energisk, stolt och nyfiken. Som en leksugen marskatt, är jag.
I ett ruggigt februari.

17 februari 2012

Tjuvnyp.

Att preppa är alltid roligt. Att preppa i solglasögon är ännu roligare. Och bra. För då syns inte paniken i ögonen. Stresshysterin och måstejaget som är helt synonymt med min tillvaro just nu. I gårkväll när jag kom hem trodde jag att jag hade haft inbrott. Igen. Det hade jag inte. Jag hade bara förträngt att markservicen sedan en tid tillbaka är extremt eftersatt. Det nöp till i själen. Men hjärtat lossade snabbt ur halsgropens grepp. Tack å lov. Hatkänsla.

16 februari 2012




Hemkommen efter långt produktplåtningspass för F&B och Ikea hos alltid lika positivt petnoga Lennart. En dag och kväll med skön entusiasm, heeet laotisk mat, min första närkontakt med livs levande vegan och med Billie The Vision & The Dancers. Ny dag, nya äventyr.

15 februari 2012

Min solskenshistoria.

Jag tror ju att allt händer av en mening. Som att bilskrället mitt vägrade att starta imorse. Vilket i vanliga fall är ka-ta-strof. Så ock idag. Tills svordomarna tog slut. Tills jag kom på. Att min Ikeaplåtning i sista sekund blev framskjuten. Att jag inte måste befinna mej på nån speciell plats vid en specifik tid just idag. Att jag faktiskt har tid och ork att dra ungarna på snowracer till dagis och plugg. Att jag kommer bli så illa tvungen att jobba hemifrån. Att jag äntligen har möjlighet att reducera både stressutslag och to-do-listor i överflöd. Att jag för en gångs skull inte har nån rekvisita som måste skjutsas hit eller levereras dit. Att jag saknar mjölk i huset och kan passa på att lära mej att dricka te utan. Att jag har tid att förbereda mej inför mina kvällsmöten. Att renset får mej att må mycket bättre. Att jag hade avlidit om jag kom hem till den här horden av mail efter en heldag i studion. Att det sällan blir som man tänkt sej. Men går utmärkt ändå.

Ps. Min ögonbrynspincett är spårlöst försvunnen sedan lite för många dagar tillbaka. Det för absolut ingenting gott med sej, så vitt jag kan se. Så länge jag överhuvudtaget kan se. Ds.

Ambivalens.

Vissa dagar saknar jag verkligen nån som driver på. Som sparkar i baken, hälsar godmorgon till kaffet, säjer åt mej vad jag ska göra, vet vart jag ska befinna mej härnäst och som har stenkoll på det som jag för stunden själv inte har i huvudet. Som pushar mej att gå på datakörkortskurs, släcker bränder och reder ut. Nån att koppla över telefonen till och nån som är lika insatt som jag själv. Inte för att jag är latare än genomsnittet, utan för att det med jämna mellanrum kommer stunder då det är tungt att dra hela schabraket framåt alldeles på egen hand. Mej själv och företaget. Helst med växelspaken i. Då skulle det vara så skönt att kunna peka på nån annan. Skylla ifrån sej lite. Droppa ansvaret och sätta sej i ett hörn. Bli sen från rasten och komma undan med det. Och så. När musklerna bränner som mest och mjölksyran nästan tar livet mej så ringer kockan in till en alldeles ny dag. En med solsken och plusgrader och fler utrop än frågor. Med gram och hekton och slingrande stigar som i slutänden leder hem till mej. Går min väg. En dag när allt plötsligt flyter och saker blir gjorda. När tillvaron från döda vinkeln verkligen är död. För denna gången. Då vill jag inte ha nån annan än mej själv till chef. Icke. Aldrig i livet.

14 februari 2012

To hell with high tech.

Är det nån som vet vart man gör testet för datakörkort nuförtiden? Jag skulle behöva ta om mitt. Eller förbjud hight tech, nåån.

Alltså. Det här med Alla Hjärtans Dag. Jag tycker det är skitnödigt. Precis som mammornas och pappornas dagar och allt annat hittepå. Lite otvungen kärlek varje dag är desto mer att sträva efter, tycker jag. Från och till när och kär. Älsket som är hyffsat gratis och jätteskönt precis just därför. Som förvisso inte är asroligt och som definitivt inte sådär väldigt ofta tar sej i uttryck som underkläder och fingotta i ask, utan mer som skolskjuts, fotmassage, välkommenhem-pussar, sovmorgon, hylluppskruvning, däckbyte, hänsynstagande, jagälskardej, campingsemester, delad njutning och delad glädje. Men som på det stora hela är tusen gånger finare än precis alla spetsbehåar i världen.

Men jag vet inte. Jag kanske är präktig eller bitter eller rentav skittråkig som tycker att romantik på beställning är osexigare än ingen alls. Gör det oväntade vilken annan dag som helst. Då minsann. Då faller åtminstone jag pladask. Och fyll på spolarvätskan i vrålåket mitt, tack. Sen är du hemma.

Och. Nånting lite sorgligt men högst tänkvärt en dag som denna. Plus alla andra.

13 februari 2012

- Mamma vakna, jag vill göra fler snoppar!

Den här helgen har jag insett att en 3,5 åring och en 29,5 åring har ungefär samma intressen. För vi har klippt oss. Sminkat oss. Målat naglar. Badat i glitterskum. Gjort könsdelar av semledeg. Lekt prinsessa. Önskat oss en häst i trädgården och dansat fritt och taktlöst. Så. Nej. Det där äpplet faller sannerligen inte långt från trädet.

Nu får hobbiesarna snällt vila några timmar för möten, prep och produktion. Mr Perswall ska avslutas. Ikea ska förberedas, liksom nästa omgång för Blomsterlandet. Triss i sköj.

11 februari 2012

Jag andas juh.

En lördag med bara lite jobb och desto mera tacos. Och en lång rad av fallossymboler i färgglad lera. Finyoghurt på väggarna, tusch i ansiktet och tredje musen i fällan. Falska tonartshöjningar, vibrato och långa vokaler till bästa trallet. Absolut inget märkvärdigt alls. Fast ändå det allra mest fantastiska. Tack kroppen min som måhända börjar bli lös och ledig men som gör flera miljoner drag i minuten för att jag ska få uppleva allt detta. Mitt liv.

10 februari 2012




Idag har vi fredagsfeeling här i Mölndal må ni tro och tar oss, som sig bör, vissa friheter. Medan jag tänker vinka hejdå till Macken redan vid lunchtid, traskar dotera min till dagis iklädd pyjamas, läppstift och tajt packade leksaker. Det blir en bra dag det här.

9 februari 2012





Uppdrag slutfört. Nu drar våra Mr Perswallbilder vidare på retusch för pilligt finlir. Det ska som vanligt bli otroligt kul att se förvandlingen från ett rått original till en betydligt mer bearbetad bild. Trots att jag jobbar med och ser mängder av bilder blir jag precis alltid lika förvånad över hur mycket som kan hända med ett foto i efterhand. Med hjälp av skicklig exponering och precis fingertoppskänsla. Jag om nån borde alltså veta att omslagstjejerna inte är riktigt sådär släta/långa/snygga/oskavankiga i verkligheten som på omslagen. Men icke. Tack hela gänget för två sköna dagar. Och en djup bugning till Malin med familj för husrum och hembakt semla.

8 februari 2012


Har dagen lång hängt i finast pimpade missionshuset i hela Dalsjöfors för plåtning med med Rob och LottaValentin & Byhr. Kunden är Mr Perswall vars nya tapetkollektion, och bilderna för den, lanseras efter sommaren. Mer än halvvägs hann vi och jag ser fram emot att rulla tillbaka i hyrlastbilen för att färdigställa rasket imorgon.

7 februari 2012


Mina barn vill väldigt gärna att deras mamma ska vara med i tv-programmet Halvåtta hos mej. Vilket är mycket glädjande. För det innebär att jag har lyckats lura dem att jag kan laga mat. Eller åtminstone att det undgått dem att jag inte kan. Vilket numera stör mej. För jag har samlat på mej rätt så många vuxenpoäng under åren, tycker jag själv. Jag har renoverat. Gjort, fött och uppfostrat barn. Köpt hus och bott i det, länge. Högskolestuderat, mindre länge. Bytt kulört mot pralint. Bytt motorcykel mot minibuss. Blivit med företag. Tackat nej till svarttaxi. Skippat Indien för pensionsspar och köpt oprutat på Blocket. Hanterat och ansvarat. Men kocka, det kan jag då inte. Jag är matdyslektiker, får inte ihop det. Och jag börjar längta efter att göra god mat. Hemma. Vara kreativ i köket. Överraska min egen mun.

Men barna har alltså ingenting märkt. Just därför blir dom extra besvikna när jag gång på gång säjer att det inte kommer hända. För att mamma bara kan en rätt och i programmet behöver man bjuda på tre. Och argumentet om att jag istället börjar bli en fena på att röra ihop livets soppa köper dom inte. Att jag verkligen har fått grepp om receptet. Hur jag kör på känsla. Lite erfarenhet. En nypa hit, en knippe dit. Inga rågade mått utan mer en förnimmelse. Av det som passar precis min smak. Just för dagen. Det lyssnar dom helst inte på. Även fast jag säjer att såna soppor kan alla göra, Livssoppor. Såna som smakar bra i gommen och som sedan rinner ner och fyller hela hjärtat. Till och med mamma. Men att just det hopkoket inte är nåt man bjuder främlingar på. Och så får dom inte plats heller, runt bordet. Säjer jag.

Tisdagstänk.

Jag är en slowstarter. Ibland. För att mina föreställningar då och då begränsar mej. För att jag börjar fundera på allt som kan gå fel, innan jag fokuserar på vad den faktiska uppgiften är. Hur mycket rätt jag kan göra. Innan jag reder ut i min egen hjärna vad ett mindre lyckat resultat skulle innebära. Och ge mej själv ett svar på vem som är allsmäktig nog att betygsätta andras prestationer. Väldigt, väldigt sällan slutar ett missöde på jobbet i döden, har jag märkt. Jag har hittills inte heller varit med om att någon kidnappar mina barn eller bränner ner mitt hus. Inte ens ett punkterat däck har jag fått känna på. Men aah, tanken på det realistiskt värsta är också skitjobbigt. Att gå med svansen mellan benen till nån viktig och erkänna. Att det inte blev riktigt som jag hade tänkt mej. Med punkterad självkänsla. Läskigt, japp. Men knappast dödligt.

Jag är inte vad jag gör. Den är lurig den.

6 februari 2012


Jag ligger en bra bit efter. Eller tre steg före. Jag kan inte riktigt bestämma mej. Det blir i alla fall en lång kväll framför datorn med tidningskorrektur, skissdeadlines, rekvisitabudgetcheck och nya texter som ska fram. Men med några koppar koffeinhaltigt te, en drös levande ljus, morgonrocksoutfit och i tajtaste sällskap av norrlands eget guld känns det helt okej. Nästan en ren fröjd, faktiskt.

Och golvet. Från en toa på stan. Fin skit.

Preppar som en dåre för veckans plåtning och planerar intensivt för nästa två. Nu kommer en sån där härlig period av jobb som bara avlöser varandra. Roliga hela högen. Tack Evalotta för att du hjälper mej att hålla i alla trådar. Jag skulle vara oändligt mycket mer förvirrad utan dej. Tänk om jag nu bara kunde förmå mej själv att sluta undra vilken dag den här bubblan ska spricka. Bort, dumma tanke. Bort.

5 februari 2012




Mitt för dagen nygamla linneskåpsfynd. Med en skavd gammel nyckel som jag ska gömma kassaskåpssäkert. För bakom dom här krumilurade dörrarna ska sjukligt pedantisk ordning råda. Inte en enda legobit ska in. Inte ens minsta godispapper. Jag ska montera dit inbrottslarm med röstsensor och koppla direkt till SOS. Inte så ofta jag har inspiration över att förändra nåt här hemma. Själaglad är ordet.

4 februari 2012

Om bakfoten.

Jag försöker vara fördomsfri. För jag har haft fel tillräckligt många gånger. Men nog är det nåt vajsing med dom som ger sej ut på joggingrunda vid blixthalka och minus 16 grader? Tänker jag. Och mitt dåliga träningssamvete. Fast jag äger ett gymkort. Gör jag.

3 februari 2012

Favorit i repris.

Det finns en tjusning i precis varenda uppdrag. Tycker jag. Ju mer variation dom emellan, desto roligare blir mitt jobb. Men så får man ju sina favoriter, såklart. Ett av dem är katalogproduktionen för Jensen sängar. Idag gick startskottet för 2012 års upplaga och vi ska tänka nytt och vi ska tänka bättre. Materialet ska nå en ny marknad vilket förstås ställer nya krav på teamet som ska förvalta kundens och byråns idéer. Men jag har sagt det förr, det är inte kul när det är lätt. Galet att det var ett helt år sedan sist, men urkul att det snart är dags igen. I helgen ska det raggas designklassiker och ögongodis av nyare sort.

Min fysiskt klenaste vecka på mannaminne blev min klart starkaste administrativt. På typ lika länge. Kvitto-faktura-offert-försäkrings-hemsidetyngden har lättat avsevärt från mina axlar. Hellre lite snor i näsan än konstant pappershögsstress, säjer jag.
Under eftermiddagen ska jag göra som dom minsta i huset - se fördelarna med att vara en gnutta sjuk.

2 februari 2012

Sevärt.

Friends with benefits, en sjuhelsikes skön feelgoodfilm. Hyr. Sno. Ladda. Whatever.
Bara se!

Botar fortsatt feberynklighet med att hurra över att materialet för Aspen Bad lanserades igår. Producerat av NY och med imagebilder stajlade av mej. Ett av 2011 års allra roligaste uppdrag blev också, i mitt tycke, ett av dom bästa. Mitt stoff jämte en tvättäkta supermaadel i nya blädderbara katalogen. Fierce.

1 februari 2012

Som på riktigt.

(Panod)ilar iväg till Jonny för sent bildurval och samkväm kring sushi. Vilken borde varit två semlor. För så himla skönt ändå, konstaterar vi, att januari äntligen är över. Nu kan vi återgå till dålig kosthållning, missionären och att peka finger i trafiken. Utan att någon bryr sej. Ordningen är återställd, och bilderna våra till stor belåtenhet. Finns att beskåda i mars månad.

Och ja.

Tackar som frågar. Jag hittade efter idogt letande rätt gris. The gris. Den kommer att synas i Forsman & Bodenfors kampanj för Eon inom kort.