Ärligt är härligt. Och varar längst. Jag klappar mej själv på axeln. Klapp klapp. Stolt över min egen uppriktighet.

TODilooO.

Måndag morgon. Helgen är över. Regnet smattrar mot rutan. Det är som upplagt för att dra kudden över huvudet igen. Men. Jag har en helt fantastiskt rolig vecka framför mej. Frågan är om den där kudden kommer komma till användning alls.

Jag ska en gång för alla styra upp mina digitala moodboards på Pinterest. Höra ljudet av att gutsiga typsnitt trillar ner i datorn. Fila på designen och använda fonterna till att uppdatera mej själv. Hålla tummarna för att det där viktiga, nervkittlande telefonsamtalet faktiskt kommer. Boka Stockholmstripp. Bygga kundtidning ala 2012. På riktigt påbörja renoveringen av mitt nya crib. Rita färdigt inredningen till ovannämnda guldgruva. Få okej och börja snida. Ge ischiasnerven vad den tål. Planera årets sistaste jobb och ett och annat som ska genomföras i början på nästa. Mötas, med hjärna och hjärta. Leta reda på en gammal dörr. Sjösätta spännande projekt med två grymma ladies. Kickoffa med gänget mitt med nattlig och taktlös dans som obligatorium. Bjuda 30 kids på läbbigt halloweenkalas med outsourcat husrum.

Och. Som lacken på lädret; allt utan lämn och hämt på dagis = jag kommer hinna vara hyffsat snygg hela veckan. Halleluja.

Medan mina utspökade ungar skrämmer godisgömman ur grannarna, ägnar jag mej åt att läsa om rädslor. Eller mer specifikt om att utmana sin feghet, acceptera den och faktiskt gilla att den finns. Förstå att ängslan är där för att utveckla, ta oss närmre stjärnorna. För darrar på knäna gör vi allihop, åt vitt skilda saker, och det enda rätta är att pröva dom, demonerna. Förr var jag en räddhare, fast jag dolde det förbannat bra. För att jag var skraj för att vara skraj, gissar jag. Idag gör jag mitt yttersta för att medvetet skrämma skiten ur mej själv så ofta jag ser en öppning. Eftersom jag älskar känslan av att vinna över mitt egna jag. Och för att jag har förstått grejen med att ge mej själv chansen. Vill man ha nåt får man helt enkelt ta det. Sååå - bus eller godis?

Man väljer själv vad man vill tro på här i livet. Igår bekräftades min absoluta övertygelse. 1-0 till mej.

Jaaaa!

Dom ringde. Dom vill ha mej. Jag duger. Mitt liv är åter meningsfullt. Fullständigt. Jag är behövd. Omtyckt. Bekräftad.

Välkommen till självkänsla-nu-akuten, vad kan jag hjälpa till med?

Ord. Åh vad jag älskar dom. Älskar att höra dom. Se dom. Skriva dom. Och japp, säja dom. Det har blivit många ord sista dagarna, sagda, hörda och nedpräntade. Utan visor, faktiskt inte en endaste liten trudilutt. Men desto fler finstämmiga fraser som dansat in genom trumhinnan och som fått mej att åter hitta flowet. Rytmen. En ljudlös melodi som knockade om:en och men:en. Tvivlen. Som drog ut den där lilla taggen i sidan. Ord är en drog för mej. Jag är periodare. Kan vakna och längta efter att få säja dom.

Den här mannen har något skönt i sin penna. Bläckpenna. Lätt och rimberäknelig, men ändå med en poäng som fångar mej, på fler ställen än ett. Och många sätt. Fast jag kommer knappast säja högt att jag stampar takt till Eric Amarillo. Men är det lönefredag så är det. Och har vi smygstartat höstlovet så har vi. Och är beskeden goda så är dom.

Man ska vara noga med att ta glädjen, det har jag lärt mej. Lägga allt annat åt sidan och fånga den. Håva in lite varje dag, här och där, tills man har en stor svärm att fylla magen med. Precis så ska jag alltid göra.

Upp tidigt på darriga ben. Rödtjut gör uppenbarligen tanten förtidsnervig. Använda lilla kraften i morgontrötta kroppen till att blåsa tröga ballonger och sjunga med ouppvärmd röst för yrvaken och helt nybliven åttaåring. Stora pojken. Hjärtat. Han som är min, till låns, och inte alls helt självklar. Varken från början eller till slutet. Värd allt det bästa. Och jag lovar att ge legot en chans.

Idag står det ÅTERHÄMTNING över hela sidan i min agenda. Jag måste försöka. Sista tiden har jag inte haft koll på någonting. Fastnat vid rött för att jag glömt av hur man kör bil. Glömt om barnen ska hämtas på dagis eller hos en kompis - och i så fall hos vilken. Dragit kortet men pinnat iväg med alla varorna kvar i affären.

Tankarna löper ikapp med blodet. Det känns som att det är turen som hjälpt mej att hålla ihop dagarna, veckorna, livet. Eller så har den där prällen vid övergångsstället ett finger med i spelet. Sist det begav sej landade jag på tjockmattan och fick hjälp av varsamma händer att komma upp. Men jag törs inte ta för givet att räddningen är lika nära nästa gång jag slarvar. För det är ett ansvar man har att ta väl hand om sej. Stort och viktigt.

Så. Jag tar mej i morgonrockskragen och ser fram emot en osedvanligt avslappnad dag med doftljus, delfinläten och nybäddade lakan som bästa sällskap. Sedan syjunta med töserna jag träffar alldeles för sällan. Yes, det blir en bra dag detta.

Helt slut i pallet efter en sista dag på Hemtex med viss motvind i seglen. Som tur är hade hela produktionsgänget starka lungor som tillsammans fick fart på skutan igen. Såhär i efterhand känns det riktigt bra, jag tror vi lyckades. Håll utkik efter filmerna som kommer att börja rulla lagom till advent. Nu ska jag skicka hjärnan min på rehab. Den är dessutom ordinerad en dos Efter 10 med Malou. Sagt och blir gjort.

Förbereder för film och avslutar tidning. Samtidigt. Alla som nångång har tagit del av reklam - oavsett form - borde vara med under en produktion. Så många hjärnor, så mycket folk, så mycket planering och så mycket som måste stämma för fjuttiga 20 sekunder eller blanka 32 sidor. I morgon bandar vi. Jag har denna gång bett att få tillräckligt mycket regi och tid framför kameran för att kunna lägga till skådis på mitt CV. Vi får väl se hur det blir med den saken. En sak vet jag, skönhetssömnen är helt nödvändig.

Såhär glammigt är det att jobba på fältet. Från trollskogen med SOL och Eightmood.

Dagens aha.

Time is only as fast
as the moments spent
of not looking at it.

Sjukt fint mood. Sjukt långt kvar. Sjukt dåligt tålamod.

Bilder från mitt senaste projekt. Bara mitt. En smutsig, kall och ledsen råyta på åttio kvadrat med massvis av historia. Här har jag att bita vill jag lova, och jag lossar bössan i morgon. Är man skitsugen på att leka handyman så är det bara att höra av sej. Jag bjussar på klappar på axeln och 3-fika från Statoil.

I mitt innersta.

Hänger, i tanken, med pyttelilla V. Helt ny i livet får hon mina illmariga äggstockar att hoppa hopprep. Kryss, dubbelt och chinese wheel. Twistar på utav helskotta. Men serni äggstockar, kiosken är stängd. Tömd på godsaker och igenbommad. Innehavaren har reat ut och tagit tjänstledigt, på obestämd tid. Befinner sej på annan ort. Men oh vad jag ska lukta på lilla V. Och köpa små, små saker. Prata med henne med bebisröst, tro att hon bryr sej och ler. Hålla i henne med rusande hjärtslag och svettiga händer. Och, förstås, krama hennes tappra mamma. Som är i bubblan inget kan spräcka. Som lyllos henne får vara helt ledig. Vältra sej i snygga barnkläder och lusläsa mamma-barn-tidningar. Prata bajs, kräk och blöjor på bvc. Leka med oliksinnade på öppna förskolan. Göra situps fler gånger om dagen och portionsförpacka hemlagad barnmat i såna där formar som man fryser is i. Jämföra barnen med varandra. Hopp, hopp. AJ. Repet snärtar mej på iskall kind. Virar sej obehagligt runt nacken. Justdetja.

En regnfri oktobertorsdag helt i julens tecken. Letar tomteluvor inför filminspelningar i nästa vecka. Rimmar med stor möda på fluga och pocket och väljer bland begärframkallande recept på julgodis. Googlar på tomten. Årets mest hysteriska högtid känns härligt avlägsen. Tittar i min gammeldagsa kalender av papper och ser att det faktiskt bara är några lätträkneliga veckor kvar. Du milde vad tiden går.

Fått ner pulsen efter en lugn dag som blev snabb. Värmen från brasan i nacken. Fötterna på stolen. Levande ljus och Norah Jones som sällskap. Longt time, no see. Nynnar falskt men gärna. En trött tös i knäet som äter smör direkt ur byttan. Som gör fröknarnas hår grått. Läser material inför kommande lämning och nyper mej i armen över ynnesten att få ge andra jobb. Lön. Utveckling. Möjligheter. En grupp av människor som vill. Stoltare än kyrktuppen över att pojken min tyckte att middagen var asagod. Vi har pratat kärlek och chans och jag blir om ännu varmare i kroppen. Det liksom flammar, bakom och inuti. Idag är det min kväll. Tidning med tjusigt omslag. Inte riva, inte skriva, inte jobba. Mobilen av, datorn nedsläckt. Fluffigt täcke i soffan och bästa dvd:n framför ögonen. Som jag har längtat. Skratt är terapi men just idag behöver jag ingen. Tack till den som bestämmer för en finfin mittiveckan.

Dagens outfit: egenklippt mittlugg och mascara crossover. Sets my world on fire.

När jag ser tillbaka på mina senaste två år här på jorden inser jag hur många beslut jag har tagit. För att jag velat och för att jag har behövt. De flesta av dem har varit obekväma, åtminstone till en början, och jag kommer ofta på mej själv med att önska att någon annan kunde bestämma. Ödet, grannen, Obama - vem som helst!

Man måste offra någonting för att får det man vill ha. Det är läskigt. Och helt naturligt, om man kan se logiskt istället för känslomässigt på saker och ting. Men serni, så jobbar inte jag. Här är det känslor för hela slanten. Dom sitter utanpå kroppen som små saftiga äpplen som kan plockas när någon blir sugen. Dom kan trampas på, långsamt mosas och flyta ut under lerig sko. Eller så kan dom avnjutas med lust och glädje, typ i paj. Vilket alternativ det blir har jag ingen aning om. Och det är just den grejen, ovissheten, som då och då får min mage att vända sej ut och in.

Och nu har jag gjort det igen. Både för att jag ville och behövde. Jag har fattat ett hastigt beslut om nånting - för mej - jättestort och jätteotäckt. Och Drömmen skrämmer plötsligt skiten ur mej, just när jag har den i min hand.

Kan ingen bara skicka receptet?


Ps. Betyder trettioårskris att man krisar konstant tills man är trettio för att därefter blir klok, bekymmerslös och vacker? I så fall ser jag ljuset.

Eftersom mina fina frilansarsambos låtit golvet på kontoret fått sej en omgång färg blev det till att jobba hemifrån idag. Vilket brukar vara knivigt - jag saknar folk och disciplin! Men så bestämde jag mej för att släppa parkeringsbromsen och inte lyfta ändan från pianopallen förrän jag bockat av att-göra-listan. Från den helt okejiga början till det aptrista slutet. Och hej så bra det har gått. I ett jädra tempo och med tofflorna på har det intervjuats, korrlästs, layoutats, gjorts urval, beställts pressmaterial, skissats, skrivits, bockats av, ringts och tvättats ord. Värsta tyngden släpper från axlarna och jag frågar mej själv varför jag gång på gång skjuter upp svåra/jobbiga/obekväma/läskiga saker till sist? Och därmed gör kacklande hönor av små, mjuka fjädrar? Puckat.

Stadshemsknarkar bort prestationsångesten i mitt skrivande och blir helt yr i mössan av den här lampan. Söt som socker. Rätt trevligt ställe, också.

Uppskattning.

Glad i hjärtat blir jag. Tänk så lite som egentligen krävs för att göra världen till en härligare plats. Hatten av för K.

En vanlig söndag.

Gjort kamelen. Fått ännu en P-bot. Försökt prata med små bokstäver. Köpt snyggt toapapper utan absorberingsförmåga. Provat att skilja vittvätt från kulört. Vigt dagar i kalendern åt vuxna kurser. Fått samtliga lampor i utebelysningen att faktiskt lysa. Jobbat, fast väldigt lite. Urskiljt tandställningsvänlig föda från icke sådan. Sanerat huset från hellokittyklistermärken. Sorterat undan spädbarnsvintermössor. Hoppat på något som kan bli starten på det nya. Skrattat så tårarna sprutat. Köpt torrt bröd. Spelat 3D-tevespel och blivit kräksjuk. Rullat lerpotatisar. Insett att jag har körförbud på bilen. Jagat silverfiskar i duschen. Kasserat pottan. Slitit adventskalendrar ur små händer. Sjungit på fel dag för födelsedagsbarn. Suktat efter Jeff Bridges. Budat över budget på auktion. Vänt näsan mot solen. Skissat på nytt.

Lite backstage. I veckan som kommer laddar vi på med magasinsproduktion i hundraåttio. Kolhydratladdar resten av helgen.

Påmind.

Herregud så förlösande det är att lipa. Bara låta krokodiltårarna rulla till mitt eget Se & Hör. Glömmer det ibland; håller igen, klampar på, stirrar maniskt framåt. Gräver djupt efter det goda. Gömmer mej sen i allt som är så förbaskat bra.

Fast vad vore solsken utan regn? Salt utan sött? Vaxning utan hår? Sätter mej åter längst bak i berg-o-dalbanan. Släpper taget, lyfter armarna, litar. Ju mer magen vänds ut och in desto mer vill jag ha. Skräckblandad förtjusning. Känslan av livet på en skör tråd. Stannar och vill iväg igen. Rastlösheten. Kicken. Aldrig missa tåget. Det gör mej glad och ledsen på samma gång. Just idag regnar lyckan ur mina ögon. Tänk att riktigt dålig fredagskvällsteve påminde mej om häret och nuet.

Strax hemma igen från ett Stockholm som blivit kallt. Desto mer värme i själen, godis i ögonen, hjärta i halsgropen och ischiasnerv i tvärkläm. Storstan är störtskön, måste tillbaka mycket snart.

Har spenderat dagen lång i Jonnys studio för plåtning av fyra dundersköna ungar. Det är alltid rejält nervkittlande dagarna och timmarna innan ett sånt här uppdrag, dagsformen på kidsen är A och O. Vägran är vägran. Det är mycket som ska stämma och man vet att det gäller att vara sjukt flexibel väl på plats för att få det resultat man vill ha. Tiden är hårt begränsad, liksom energin. Och chanserna kommer inte igen. Därför är det otroligt skönt när allt flyter på, precis som det gjorde idag, med undantag för lite kräk och några vattenkoppor. Tack ungar, föräldrar och crew för en dag som överträffade alla förväntningar. Vart jobbet hamnar vet ni i slutet av november. Fint blire.

Mellan Honom & mej.

Idag när jag som vanligt körde i panik tack vare min något optimistiska tidsuppfattning passerade en man i alltför lugnt och stilla gemak för situationen framför mej. Mot röd gubbe. Jättenära. Han småsprang inte ens och hade alldeles lugn och klar blick. Helt tvärtemot mej. När jag susade förbi såg jag att karln var präst. Och jag undrar sedan dess om det var Gud jag såg i hans ögon. För liksom, någon måste ha låtit honom veta att detta skulle sluta fint när han bestämde sej för att stövla på. Trots oddsen. För om Gud är den Gud jag förväntar mej att han är så var han fullt medveten om att kvinnan bakom ratten var

1. jag
2. iklädd high heels
3. helt oförmögen att få bra träff på bromsen

Med tanke på detta borde vi, alltså Gud och jag, tämligen ha nån form av connection. För det som hände var sannerligen inte bara något mellan prällen och Honom. Herre min skapare, det här måste jag forska vidare i.

Vet inte om jag ska le eller lipa när jag agerar dagisfröken för ett par timmar och ser att kidsen går bananas med sånt jag och mina Guts.kompanjoner har krystat fram under veckor av arbete. Är det liksom bra eller dåligt? Kreativt eller knäppt? Jag väljer att se det som att vi inspirerar och utvecklar. Pyssel anno 2011, liksom.

I veckan som kommer pyser jag till Stockholm för skönt tjejhäng och samkväm, inspiration, pressvisningar, locktångskurs, möten plus galej. Det blir intensiva dagar, jag vill hinna med precis allt som huvudstaden har att erbjuda. Förutom mina egna smultronställen ska jag följa Emmas ambitiösa Stockholmsguide till punkt och pricka. Det blir med andra ord promenadskor på och hålfotsinlägg i. Men först två dagars snäva textdeadlines, produktionsledning/projektledning/artdirection å möten med webbare, bank å revisorer. Tumme upp för variation.

Idag har jag och min sprillans nya dammsugare spenderat hela dagen på tu man hand. Vi har ätit kartongpizza, sorterat tvätt och skrattat åt 2 1/2 men. Och så har vi städat, förstås. Från morgon till kväll. Att putsa, plocka, damma, suga (eh) är bästa terapi för mej. Bästa! Somliga kedjeröker, några manglar och andra simmar tusen meter. Vissa stickar skitlånga halsdukar eller mekar med bilen medan jag piffar på ytan istället för att grovstäda inombords. Det som var fult blir fint. Det som känns mörkt blir ljusare. Yepp, it sure works.

Vajert.

Lika breathtaking att se på som att lyssna till. Och så en annan favorit också.

Är tillbaka i Göteborg igen efter en sista fulländad dag med gänget. Tack Katrin, Björn och Emma på NY, Tobbe och hans handymen från Aspen och så fotograf Alvreten och hans Anna för en dundervecka.

Eftersom jag inte får visa nåt av det vi åstadkommit framför kulisserna, får både du och jag vänligt men bestämt vänta på bildbevis tills nya och förmodat skitfina katalogen släpps i början av 2012.

Nu väntar helseg tacokväll med kramvänliga barn och otaliga loppisfynd.

Senaste numret av Elle Interiör ska få smeka min kind i natt. Kanske ett uns nörderi men känn på omslagspappret när du ser den i butik. Så rätt!