Ish libedish.

Trillar in på sms. Från mej ramlar tårar. Glada. Ledsna. Uppgivna. Hoppfulla. Min stora lilla A, så nära men allt för långt bort. Tjugominuter för mycket. Tjugocentimeter oss emellan. Man skaffar inte barn för att vara ifrån dom. Så är det. Jag både vill. Och vill aldrig. Vänja mej vid det här.

Jag är den förste att erkänna. Att jag helst vill att vissa veckor ska vara över när dom just har börjat. För att tiden är knapp. Pressen stor. Hjärnan full. Och hjärtat på svaj. Då är det fint när svåra saker blir lätta och frågetecknen ropar hej! När jag nyper mej i armen över att leva på raka rader och diskskum med perfektion. Och träffa människor som tar sej in. Tacksam är jag för insikt och utsikt. Milsvid.

I hårdträning.

Trädgårdsfixträningsvärk. Mässbyggarsmärta. Icaadrenalin. Modevisningsutmattning. Och mingelmjölksyra. En tuff vecka väntar.

Efter att ha spenderat veckan på jobb i en husbil, är en köpahötillmässmonter-tur ut till landet denna soliga fredagskväll mycket välkommet. Fritt. Jag skulle vilja klara av att bo så här. Långt bort från allt som jag inbillat mej är viktigt. Nån gång ska jag pröva. Ska jag. Luktar magiskt i bilen.

Just idag är jag svårt avis på en iPad.